Afrikas självrespekt
Analys av afrikanskt självförakt
Afrikanerna ser vanligen sin brist på självaktning som en rasförtryckskonsekvens. De underordnade i väst ser sin brist på självaktning som en klassfråga. Olikheten beror på perspektivet
: afrikanerna har inte insyn i västerlandets klassamhällen utan måste utgå från att den officiella västerländska självbilden, som i mycket bygger på den övre medelklassens begrepp och värderingar, smak och mål , dess möjligheter och falsifikationer, skulle beskriva ett tillstånd som kännetecknar varje västerlänning. Under denna norm, utlevd av fåtalet, tvingad på många, lider alltså både afrikaner och västerlandets underordnade klasser. Arrangemangen för att göra den normen allena verksam präglar egentligen hela "vår kultur". Länge var de lägre klassernas åsikter i västerlandet tabu i det offentliga, och hänvisade till det privata. Politiker kunde åta sig att föra vissa av deras frågor, men de lägre klasserna kunde inte uppställas i val. Skilda böcker och teaterpjäser skrevs för dem, medan andra var förbjudna (!) osv.
Överto på vad väst är, kan, och står för, lever kvar bland afrikaner, trots att en dekonstruktion av allsidig världsbildssegregation äger rum i etapper och blottar sanningar dittills förborgade i det allmäna medvetandet. Världskrigen var de första tillnyktringslektionerna som övertygade de på grund av föga reell kontakt med väst ännu villfarande i Afrika om att västs moraliska överlägsenhet i alla avseenden var en myt. Festtalsretoriken gick inte längre att upprätthålla. Afrika började begripa att de normer som styrde samarbetet med afrikanerna för de vita inte var desamma som de som afrikanerna besjälades av i sina liv. Barnets attityd att vilja vara sina föräldrar till lags och bli bittert inför orättvist klander, refereras av dem själva ofta till som den fruktlösa inställning som svarta i USA uppvisar. Med en sådan attityd uppgraderar man dock de vita rasisterna till empatiska medmänniskor, något som de redan länge sedan lagt i dagen vara något som de inte vill leva upp till. De önskar inte "ta in" de svarta. Denna antipati och det moraliska grundhet denna avstötning uppvisar borde istället kunna visa de svarta på bristfälligheten i det västerländska isolationistiska psyket, vilket i sin tur borde leda till en insikt om den egna mänskliga och kulturella utrustningen som överlägsen. Segregationen i väst både mellan klasser och raser har strävat till att så länge som möjligt upprätthålla lögnen om även moralisk överhöghet och ge legitimitet åt exploateringens struktur. Den implosion som raserandet av de artificiella gränser som bygger på falsifikationer inebär, ger kulturella egenskaper rätta proportioner i relation till varandra. Kännedom omöjliggör mytbildning. Allt slags kulturellt utbyte tjänar ett dekonstruktivt ändamål. Afrikanerna är de lyckligaste, vackraste, spirituellt visaste och bäst anpassade till ett fruktbart liv på jorden. De levande på jorden, förenen eder! Låten Lunsi och trummorna få turistvisum!