DU STÅR PÅ MIN FOT
Perspektivet såg inte så mörkt ut i åldersgruppen 12 till 18. Jag hade ingen aning om kommande frost. Jag vet inte vad det berodde på. Riklig läsning och en idyllisk & trygg miljö?Jag såg inte heller någon fara i, men en absolut befallning att ta ut svängarna när det gällde att pröva gränserna för min religiösa livsåskådning – "i samhället". Långt från min familj, ibland, ty religion och litteratur är benägna att föra oss rätt långt från våra naiva förutsättningar. En dag är dessa inte mera i prioritet när vi vill förklara verkligheterna.. Traditionen, både inom islam, kristendom och afrikansk religion upprepar samma mall: Profeten får en vision varefter hen går ut i "öknen". Öknen är här en beteckning på ett tillstånd frikopplat från vanliga sociala lagar, en annan plats, där man får vara ifred medan inre metamorfos äger rum. Ut kommer en färdig kläckt profet, andlig krigsherre, eller Messias. Den som har tröskat igenom religionshistorien, kulturhistoria, och litteratur, är troende på en annan nivå än en "vanlig" hamppare. Den som är tänkt för att utveckla dessa områden ser till att ivrigt införskaffa ett gediget vetande. Muhammed visste det mesta om kristendom och judendom. Kristus var ett allvarligt litet lärt barn redan i koltåldern...
Problemet är idag det samhällskikt som inte har något i huvudet, men som ändå i enlighet med de agendor senkapitalismen regerar igenom, har fått massmakt att forma media och samhälle till sin grotesk-platta avbild. Som ett tjockt sjok av dimma står de emellan en och varje ande eller intellekt som kunde hälsa en som like och vän. De skrämmer mig allt mer ju längre bort hoppet glider om att få slippa bältet av fräcka och kalla trakasserare i smått och stort och istället få upp en Gud. Martyriet av ensamhet samtidigt med tvångstrakteringen av en enfaldig världsåskådning som inte lämnar något hål i grinden för någon intelligent eller driven liten insmitare ... är tungt att bära.
Det är ju inte så ändå, att man, om än övergiven, vill gå ut på gator och gränder, för att få ihop till lite sällskap i sin tro, istället jämrar man sig klagande: "Var är ni som först voro kallade?"
Vad gör ni som kunde komma ifråga således istället, när det inte passar att ta en kopp kaffe med mig? Och vad är det som förbjuder er att fördjupa samtalsämnena, att skälla ut vulgärlitteraturen i artiklar, att sluta flina upp er mot alla svindlande, stjälande och pedofila grannar i det svenska oljiga låtsasreko sam-samhället? Blir de kanske rentav annars konkret farliga? Är det därför ni smilar och tiger?
Lite religion skulle nog inte skada. Martyrabilitetena stärks, och förmågan visa lång näsa oftare likaså. Jag vill inte byta. Jag tror ni har det ännu hemskare.
Nej, jag ryser för den bortkastade "bildade kvarlåtenskapen" av vilken jag är en del. Min bok är inte boklig. Den håller för mogen läsning. Få böcker gör det nu, utom de gamla: Koranen, Jalal-ad-din Rumi.
Jag hör snart inte på när någon säger något eftersom jag inte fått dem att förstå vem som är vad. Jag tar inte emot det! Att jag får svar på bön på insidan, men inte ser något resultat av det på utsidan! Vem är jag tillsammans med som är så noga med att jag skall se bort när det händer, så att jag inte har någon utväg?
När det händer... Jag har fattats fattig, och jag är ändå inte det minsta åt det hållet. Är då inte Sveriges offentliga liv en nerbildad tjatterzon, där Donnrar och Levengoodar trots relativ (här egentligen obrukbar) elegans importeras – Sverige måste ju övergå Finland och kan inte ta in dess förkastade till sin topp.