Mystics and prophets
TRE URKUNDER
av Xigol Bångh
Ickekontamination, lagen om ickeberöring skall bevara oss i den viljelösa
utgivelsen (till vilken vi uppfyllda står vittne.)
Därinne bor den lag vi inte är nödda att förkasta. Om vilken vi inte behöver
idka kohandel. Som överraskar och förbluffar genom sin enastående fullhet,
absolutheten i sin ton. Vårt överantvardande - och förvåningen över dess
uteblivande – blir det enda värt vår uppmärksamhet, vi som så länge gått
med på att vi måste lära oss att göra inbrott i det vi redan vet och gör
perfekt. Ty det sker, och att i detta att någonting kan vilja tvinga oss att
förhindra vardandet ligger ondskans hela problematik, dess frågor och svar.
Någon sådan överlåtelse är inte nödvändig som förnekar vardandet i dess
målinriktning och överensstämmelse, i dess härlighet och framkomst, i dess
enhet och evighet. Varde!
Låt det missformade, beröring för nyttans skull, avdelandet av
teckensystem för administrationen av delegerade arbeten, mötas av en mur
av dövhet liksom när djur inte fattat inebörden med en motorväg och befolkar
den om natten. Dessa regler bör inte ha någon kraft här. Det finns en kraft
som för evigt genomtränger blivandet och som i sin eviga oförtröttliga
upprepning bedövar och tar oss med, vi är skuldfria och vi är de som
kommer fram.
Vi har misstyckt till offren och defekterna, till martyrskapets
århundradengamla postorderförsändningar. Tills allting är genomträngt.
Rundgången av vittnen som igenkänner den slitna utposten av det sista
löftet i den första skinande strimman av land där var havet väntades vända
över jordens kant uti intet. Och de fäster ihop ändarna och syr ihop löfte och
hopp tills man kan se den spegelvända sömmen. Och vi tror, men allt är
annorlunda nu. Ingen skall längre klara sig utan sitt eget liv i anden.
När ur ägget beslutsamhetens varglika vålnad gäckande till sierskan: ”Kan
du Se?”
Ägget springer upp som ett kranium av gips, skalet bryts och smulas,
historien väller ut. Som senor och rötter håller världsträdet ännu bitarna
samman. Otaliga världar och vardagar finns därinne i det sipprande ljuset
men de skakas inte. Denna konstlade eruption som vi gör till huvudsaken
skall frigöra vår bevingade ande, den skall lämna jorden, det evigt oroande
hotet om kläckning, som en dunst som förskingras. Endast klockorna under
löven fortsätter sitt eviga tickande.
Det första kapitlet skulle handla om en pappershandlare som blev rik. Inte
heller andra kapitlet kan ta pris. Jag ser en egyptisk laptop som skriver för sig
själv. Allt om krig och nöd. Elva sidor flimrar förbi. Alla välskrivna med gott
handlag och god militär expertis. Kunde han ha gömt sig i vindsvåningen?
Skriften skall inte gå genom väggen. Den är ett skiffer på ren grekiska. Och
jag tar inte itu med det förrän i morgon.
Alltid, alltid och alltid. Kommer någon att kunna vad jag nu säger.
Med hästdragen spårvagn kunde man alltså ta sig hit ut längs stranden.
Genom fönstret ser jag in i grannhuset. Vid trappavsatsen finns ett stort
mörkt skåp med dimensioner som ett hus.
Den egyptiska texten fortsätter att blamera mig med sina allt exaktare
propåer. – Vad är det tänkt att jag skall göra med den? Varför skriver den sig
för mig?
November rasslar i träden, våta löv lika små flygplan singlar in som tecken på
barnkalas fulla av under och monstruösa möbler i skyddsöverdrag. En sork
sniffar sig över stenplattorna. Det lockiga ynglingahuvudet i cement uppe på
muren har halverats där det spanar bortåt från havet som en väktare mot jag
vet inte vad. Alla har gått. Syrenbersån är tät nog att riva sönder kläderna på
intränglingen. Jag får sova här på divanen klädd med en dyrbar matta , en
tillfällig uppehållsort, men jag har inrättat mig som i ett bombskydd och är
försedd med dryck och föda, tålamod och nyfikenhet. Jag hör ingen. Men är
han där? Han som talar genom maskinen?Förintar han mig till kroppslöst
tigande vittne inkuberad i den tid vi uthärdar som ändå har allting bestyrt? Är
vittnesmålet hans? Är vittnet jag? Vad är vilket? Vilken av oss överlever när
dagen är slut och vilken måste saxa den andras skriftmassor från väggen
och bege sig av? Är vi båda där, i Getsemane, eller ser den ena efter den
andra? Jag tror vi båda dog, i otro, och nu lever i hägnet av den Andre, han
som kommer om vi vill eller inte, väljande någon av oss som förebud. Gud i
himlen, jag kan inte se honom! Han har inte sänt mig, jag kan inte ge honom
ja. Det är som ett puzzle, där vi båda upprepas oändligt och inte vill förstå
spelets mosaik. Vi bara blir, som barn i en låda sand, förväxlade intill intighet.
Jag tar inte honom med i anden. Det är ljus jag är i denna stund. Och han
mörker. Eller? Han grön och vit som ett baner i vinden. Detta är min lekamen.
Alltså en brist i svaret, vars färg inte behåller sin starka färg av evig
resonans.
Jag skärar det händelseförloppet, kan inte segra utan pennan och honom
förbrukad.
Jag vill inte veta om jag skall eller inte. Jag vill bli kvar till dess, förödd,
förmerad, inte längre sans.
Jag är Gud.
Jag har hört honom så ofta bakom väggen nu, och är övertygad om hans
permanenta därvaro. Jag kommer inte att störa. Ett sådant arbete kan kräva
vila och avskildhet. Han kommer skattningsvis från en kultur där den fria
viljan, ja kärleken, ännu avgör värdet av och den kollektiva skattningen av en
människas offentliga insats och där varje betydande sådan insats omges
liksom av ett tomrum av integritet istället för att drunkna i ett
tvångsmässigt flöde av insatser som hos oss där ingen insats kan göra
anspråk på betydelse men får sin vikt enbart genom den kraft som
tillhörigheten till och att vara avlönad av nyttomoralens kargaste falang
tillerkänner en. När Gud sade att vi inte har rätt att vara ensamma utbetalade
Hans ande åt oss en egen lägenhet bara ifall att vi omotiverat har hatats och
måste fly. I den får vi vila tills stormen bedarrar. Och när vi inte hörs har vi
dragit oss undan till en dimension av användning som inte låter oss stå ut
först och giva sedan. I själva verket måste först all ande utveckla sig, för att
därefter finna Hans enskilda, för oss avdelade hjälpare.
Ingen (laptop) kan någonsin betygsätta ett helt liv. Inte ens i dessa ord. Ord
är alltså inte det vi söker, utan förening utan förskoning, liksom i ögonlockens
darrning när man sitter hemma och ber på en matta med fotavtryck att de
måtte avlägsna sig. Ty nya mattor betyder mycket i vår nivå som sammet och
siden och jag. Har inte hans address.
Egyptiern måste befinna sig näst inunder vinden, i de lite lägre rum som
utgjorde en fjärde våning. Jag vet att jag inte ville veta hur mycket det fanns
därinne att se. Jag kände mig som ett språkrör, en röst som måste veta men
tillräckligt och utan att ha glas i ögat. Alltså inte för mycket. Om damer söker i
sömnen och hittar, blir de för närgångna och då går (laptopen, det förenande
överförande hinnan membranet ) sönder. Det var på en vänskaplig bas vårt
arrangemang att ge och ta måste förverkligas; jag hans ord när han gol, och
han brandtapeten i öster på något vis som ett skiljebrev. Jag kan inte bra de
andras brev. De har kommit i sömnen som detta, men utan denna tvekan
liksom en sirlig förväntan på uppfyllelse i ordens hela skala och garnityr
ett slags noga utbedd fest att ta vara på en medvän som kanske ingen
vet om att kan varna och varnas.
Nu tar jag skalan bort och gör en ny. En sidensjuk. Inte ens barn kan ha julklappar
som alltid är brutalt invirade. Ibland får de pottan i handen som den är,
knallgul med vingar och spröt. Kanske vi borde hälsa. Goddag. Jag är
gårdskarlen här nere. Vi är vänner sedan senast. Lastbilen kommer på
vintern och åker igen. Kan ha lagt för mycket phallografi
i texten. Skall rätta den.
Ett elegant bud kom genom en sidogång och ville förtälja om det årtal som
stod på knuten. Vi hörde att det var från ett annat sekel. En god skog hade
brunnit här nära och man hade byggt palats, tre till där den funnits, i lä för en
ännu längre och djupare och trängre skogsgsmassa därborta. En tavla visar:
Såhär såg det ut då, om natten, skatten och katten. Jag förföll nästan när jag
föll ner från stuprännan. Det kliar i nacken. Säg inte att det är bett från
stingande kräk ur någon hitlerungs maskstungna tältsäng. En bräde lossnar.
Var inte dryg nu! Det kommer inte flera dagar att vara här i Gud!
De är inne nu, dehär tre som bor här. Jag har inget jobb, säger han som
besöker mig ibland och visar tändernas skära tandkött. Jag är bara
nedgången inuti. Mina pappersnäsdukar stuvar jag under sängen och i fickan
använda. De tar slut så fort. I Amerika... fortsatte han, men jag vill mer än
vän och ber honom fort dra härifrån inan olyckan skördar hans arma knopp. -
"Ser du inte att här är os och brandlukt?" Han ler. Han vädrar. -"Det är inte
härifrån. Det kommer från Söndagsskolan i anden".
En överdriven påtrugad börda och plikt att alltid formulera ideal har slungat
oss ur tryggheten i ödet och givit oss skuld istället för frihet i ofriheten och
äventyret som den obönhörliga ramen omfamnar.
Och inte får vi längre stanna inanför en horisont utan slungas mot en ny. Vi
genomgår en daglig sortering som kyler av vår blick och nästans. Vi är
nästan minst, vi om vilka man säger att vi har makt att utmana
predestineringen och förändra vårt öde, och ytterst så ensamma, både om vi
faller och om oss förunnas en trotsig framhärdelse ty alltid är vi ensamma i
ödet, inte liksom inbakad i det motståndslösa och sjungande i anspråk tagna
släktets öde som leran i gudastoden under krukmakarens formgivning.
Min lott är att inte vilja vara ensam men inte få röra mig utan det
individualitetens trångmål som tvingar mig att kämpa emot ödets tvång med
hjälp av moralens och frihetens och deras ideala schabloners alla måsten.
Ödet har misstänkliggjorts och skandaliserats. Därav följer den ständiga oro
som gör gemenskapen onödig och omöjlig, styckar den och minskar
parasitismens alla självklara och nödvändiga förhållanden som sätter en
mogen människoorganism att fungera - Barmhärtighet utan barmhärtighetens
namn.
Kvinnan kan inte göra allting ensam här i livet. Hon behöver historien,
muslimerna, grekerna vid stranden. Jag trodde åtminstone att jag var ensam
när jag talade. Ty ingen kom till mig med sitt barn och sade: Välsigna detta.
Jag gjorde ändå många med ord som inte hade ord innan. Jag släkte deras
gemenskap med det hemliga barn som inte ännu har fått föda av ande. Jag
gav dem mitt revir och mitt liv. I dvala så tung som ett fartyg utan annan
destination än tecknens.
Det blir ingen ond ande kvar när vi lämnar ut detta ty de onda kännetecknas
av att deras sak är halvfärdig. De skriver brev utan pärmar och rör sig i stora
lopp, allt för att ge Gud missbedömning ifråga om troskvantiteten hos de
förälskelsekapital som somnar om inan midnatt. Jag har hört att de inte vill
resa förrän alla har förlorat dem. Så slutlig är den mattan i vinklar och vrår
som ingen kan stå på utan att tillbuckla att jag inte mera kan ha en annan.
Allt är lämnat kvar i öde hem. Jadefärgade läppstift glor på mig från en vägg.
Jag har börjat dikta. Det är diktamen från Gud. Stambolic kommer inte
tillbaka. Han tog ryssen i famn fast han var grek. Kommer till mig på yrsnö:
Stambolic som lämnades i ett dike av kalk att dö. Fastspänd i ödet. De kan
inte ge sig tillkänna de som har hört allting komma. De kan som jag gå till
Gud för fingervisning. Han kan torka våra öron från synd.
När jag kan följa denna nya skrift från tid till tid betyder det för mig bara att
jag kan komma till pass.
De som sett sig förlorade, kanske döda redan. Jag har trott att de kommer att
ta tillbaka sitt starka krav. Att deras barnsliga ineslutenhet i ungdom inte
längre skall vinna och att de skall få gå före gravgrävaren i örtagården och
upprepa (sitt ord ) besvärjelser, gråtande vid deras sida som inte längre har
någon vind. Egna krav, hade Gud i anden, som vi inte hör. Egna krav. Och
inte kan vi ens veta vem det var. Döda inte, sade Han. Men vi hade inte vett
att förstå att den som ber för lite dödar.
Jag tar sabeln och klyver ditt huvud som en rova, du förtalare. I 31 år har du nu
förtalat, som när en lerig flod stiger över sina bräddar dränkande en hel bygd och jag
äger inga bommar. Sandsäckarna är slut. Det faller mörker över detta till slutet. Jag
ser dej inte.
Även andra hemligheter skulle förstås småningom uppenbara sig i detta
underliga kvarter. Man måste först gå över gården, och in i garaget - Jo det
fanns ett garage i detta hus byggt under häståkdonens tidevarv - ett nybyggt
garage för två bilar. Jag vet inte varför jag ville veta vems den var, den lilla
röda bilen som till synes övergiven men blank och ny inte togs i anspråk av
någon på de veckor jag bodde i huset. Det måste finnas en kvinna i
huset. En till, hemligt gift med källaren och med en lönnutgång som öppnade
sig till den angränsande trädgården mot den stora gatan kantad av grå palats där all
slags gående och kommande lätt kunde döljas. Jag trodde flickan - det var
säkert någon ung kvinna, (har jag inte i mina tankar sett en ogjord skymt av henne?), kanske
mellan 17 och 22 - var en sorts mellanting mellan luffare och expert på tillvaro
emellan nivåer, kanske av utländsk börd och därför befriad detta tyngande
umgänge som via mobil och dator oupphörligt sökte upp och
drog existensen in i den närvaro som förbjuder en
att avvika, gå sönder och förtunnas med dimmorna, underställd endast de tre
reglerna om sömn, tillägnan och existentiell digestion.
Ja jag faller i dvala och vill så gärna tala. Det är en laptops ode, ett gränsfall
till världshistorien, en död och ett bråk. Ett stråk av sand i luften. Inte på
länge har jag kännt det ödet tända mig - hans som var van att segra men inte
dog med ro, ty vi , så många som vittnade det, tog det med ro, vi teg och
hälsade vänligt på gravgrävaren när vi borde ha gett hals: Döden kommer!
Döden gav honom intet, mig gav den skam. Jag hade kunnat varna. Jag
hade bort gå. Dit, till kanten av världarna där levande ande andas, bett och
segrat i ord. Vi kan inte alla varna! Ge akt på din tur och vinn din segerlön!
(Pik: Se inte ung ut när han kommer, för då glömmer ni faran och lägger er
ner för att drömma...)
De tjocka draperierna höll skilda ljudvärldar åtskils. Teaterchampagnen i
glaset spreds över golvet ty en stormvind kom in genom östra fönstret, som
en pust av förgängelse. Andar fanns i flaskor överallt. Tidningar också,
bleknade, gula som utan vett och sans utbredde sig över förta bästa kris.
Kapstaden blev ett disigt öra utan värme någonstans i mariginalen. I den här
staden bodde många där. De närvar så att säga vid att säga så, som man
sade där, om det att gå nära och tvivla.
Minnen. Babel avbildad som lerkolossen på bilden i kolportörsfolianten,
Babel som en avgud med sin krukformiga huvudbonad, sönderfallande, en
koloss på lerfötter, i skärvor i det kosmiska mörkret. Och om man binder sitt
eget ler och sitt eget livsöde... Alltid dessa fält där Döden skördade
människor med sin traktor, dessa människomassor som kom strömmande
bedragna av den leende masken hos det falska Vittnet, han som skulle
sarga dem med sina hovar och slå dem med sin dolk... En apokalyptik som
breddade sig till öde fält där kråkor kraxade på ensliga kraniepyramider.
Beläten. Förkroppsligade skismer mellan jude och grek. Tre-örters the. Jag
vet inte längre om män går om. De är omogna och plattar till evangelierna
som ser så klart. Hur skulle vi kunna säga: Vi är inte och vet intet? Vi är ju
hela jordens inandöme, dess kors och rost, dess tröst och blödande dagliga
besvikelser. Be oss, och vi vet! Varifrån vinden kommer som drar ner hela
kosmos till en hög på tegelbacken där råttor super. Därefter kom Israel och
Jerusalem. Vi gick ofta dit i samlat tåg. Precisera!
Det var en afton i maj och vi kunde ha sjungit mera. Att människosläktet är
ett och heligt. Att de persedlar det bär och lämnat är heliga, dessa små tröjor
och svepningar av lin vars färg är blekt av upprepningens ålder, eidetiskt
valkade. Dessa hemliga djur och tjut och jubel.
Det är oskuldernas afton. Vi dör ofta
mitt i en mening, den sista. Den tar inte sats ända inifrån och förblir gåtfullt
avbruten där någonstans var de lade Honom.
Jag behövde hans hjälp och direktiv. Men han kan lika gott vara död. Detta
hektiska arbete tydde på en fara och en för kort tidsfrist. Han hann inte säga
mig till vem jag skall gå! Inte till vem jag skall överföra hans budskap! Jag
måste ta ett kliv över en ontologisk gräns för att kunna öppna mig och se
något alldeles annat, mottagare från ett plan jag inte vetat att existerar och
saknat förmåga att vidtala. Jag måste växa ur min provinsialism, ur dess
beskäftiga begränsningar och ana det större sammanhang som förtätar till en
insats av selektivt utvalda edsvurenheter.
Jag har gjort mig till en som är Färdig.
Jag skulle vilja flytta till ett hem där bara tågen hörs. Jag är liksom utan tröst,
om den jag tagit hand om inte blir välsignad. Jag har alltid slagit ut drycker
som inte räknas.
Månglar man sig till frid, så får man författa en sida till och ännu en.. Gud
skapar mödolöst – varför skulle vi skapa i möda och bränna ut oss därvid?
På första parkett får vi sitta och avnjuta! Havet, hornen och girlanderna! Ta ut
korna och lägg istället kalvarna! De dansar och är exakta spår för livet som
delar upp oss i gå och komma. En lagerkrans betecknar oftast komma men
idag har jag titulerats med en ny grad och är ändå inte ny.
Dina händer är spruckna av teater. Deras påsiga skinn är nedkletat med färg.
Jag ser ingen sorg i ditt hem. Inte heller de rikas skrävel. Bara tyst sötma i
att bestå. Kärleken är ett hat som inte svarar för vad det gör. Alltid hade jag
velat ha en ny familj som inte svarar för vad den gör. Som rättar upp Egypten
och stannar hemma. Ord, ord, ord, ord!
Men vi kan inte väcka respekt, vi som dock representerar en kultur där vi
måste synda. De andra har sin värdighet i behåll. En människa som förlorat
den är som ett dött skal. En människa som går med på att med en
urskuldande gest och ett leende förringa sin traditionella kulturs seder känns
som en Judas som erbjuder billiga varor . Vi kan inte ens av hänsyn klä ut
oss till något som kunde passera för värdiga varelser. Vad kunde en sådan
lösnäsa (camouflagedräkt) rymma?! Vi är löskopplade från alltets Herre! Det
är inte längre på hans ansvar evad vi är vackra och trofasta, samstämda och
saliga! Vi är ingens! Vi är skräp!Inte skönhetens förebud, inte morgonens
eller kvällens fullbordan, inte stegen längs stigen som för oss till vadställen
där vällust är vårt enda ledsagande förrunna mått av verklighet, där våra
fotblad har helig salig och upphöjd värdighet just i kraft av denna omåttliga
oförtjänta eviga upprepade givna sällhet, där vi är denna fulländning utan
vank och lyte, där vi är extsasen i tingens ordning!
Vi är inte herdestaven och minnet ner i urtiden, klockors klämtande och
vinden som säger vad den är här för att utföra, med sin arom och sin
bordunton.
Det upphöjda, består vi som tacksägelse och lovprisning! Det finns alltså inte
kärlek hos den som inte vill se på sin nästa till att behaga och behagas.
Språket är som en reaktion som söker och beskriver ändamål
och kan inte i denna passform användas flera gånger. Således när min sak
är klar är även ett språk avdelat för den, som inte kan användas för något
annat. Språk och sak är ett. Om inte saken ännu är på hälften, hälften
begrundad, känd och avgjord. Alltså blir mitt språk allt närmare, allt
entydigare, och saken en determinerad ödesfråga. Det är vad jag var, lärde,
och dräpte.
Behöver inte de sköna konsterna ta inspirationen därifrån var det sköna
finns? Varför svälter vi då? Trots saracener, buddhister, hinduer, trots deras
skuggspel och helighetsyttringar, ovärldsliga inre världar och ansikten av
förvissning?När vi svultits ut blir vi liksom lättviktiga, ytliga, blodlösa och
styrsellösa som skramlande vindsnurror. En efeb brädar oss, i pulserande
livsnjutning. Hans ödes rum är ett palats, han har sjungit i ruinernas närhet
efter storslagna drabbningar, och inte tystats. Ty vad han har del av lever.
Men vi har inte del. Det är den plattaste illusionen av alla. I stället bör vi
besinna att vi i allt är ”de utkörda”, de som inte skall få ha del av. Jag vet inte
varför. Stegrar det vår hunger bäst att stängas bort? Gör vi då ännu nitiskare
vårt arbete för att pressa den sista musten ur citronen jorden, tills vi alla
anemiskt sammalunda förkommer?Vi borde göra slag i saken och stiga in
igen i livet – återinträda i sagan, ta till oss skönhetens spene.
Det var en sådandär hög vårmorgon. Eller en solig hösteftermiddag. Det
fanns Ynglingar där i landskapet , de bebodde en dröm, det var den samma
dröm som jag själv plötsligt fann tvärsäker, som en trast innan den stämmer
upp sitt årliga segerutrop. Slingervägar, från stad till stad. Jag får starta från
denna stad. Den är trind, och jordisk. Fel! Någon måste ha gett den gemyt
efter din diktamen! Jag förbryllas. Skulle inte jag ha mina vägar här också,
om än inte sofflänges och inuti? Statens sammetsbaroner har inte på länge
läst vad jag skrivit i en tidskrift, så säker är jag när jag lägger ut mitt ord, att
det förfars. Jag vill bara veta vilken av oss som har huvud: du och din charta
77 eller mig invald i världens största högsta triumfopera? Jag har inte lagt
av. Jag segrar, köper, och köper hus. Du får se det sedan. Nedbantat efter
tidens sed till ett oratorium i Gränna. Det är här-ligt medan det varar, att
bestå sig själfrid efter så många tavlor inbakade i tidningspapper och stela
metodövningar.
Midrashen är lång och försåtlig. Jag sover över. Den blankvers jag
behandlade skrupulöst som ved i vintern. Jag har inte hel del ogjort. Jag vet
det. Jag skadas inte om jag tror.
Jag tycker om människor ifall de är vackra, jag tycker om människor ifall de
är väluppfostrade. Jag längtar till dem lika mycket som jag längtar till ett
samhälle som möjliggör för oss att lära känna varandra som om hets och
konkurrens inte fanns. Jag vill att vi skall kunna le mot varandra och minnas
varandra med uppskattning, som man minns främmande trädgårdar i stora
städer som ber oss stiga på. De bevarar sin anonymitet och så gör vi. Istället
blir vi rekvisita i ett stort teaterstycke, i vilket vi med vällust spelar med. Hela
villastäder upplåtna för sömnigt drömmande och behagfull teater , för därvaro
som när man vandrar i hopp om en mild förströelse och där vilket som helst
ansikte uppfyller måttet – den stumma bleka långlemmade österrikiska prinsessan
med de hänsynslösa mörka korkskruvskaskaderna och de guldbågade glasögonen, den
jovialiske förvaltningsstudenten från Riyad, den androgyna hålögda
kedjerökerskan i kroppsstrumpa, bara ett snäpp från dödligt anorektiska mått.
Utplacerade i rummet, aldrig påträngande, ömsom värdar, ömsom gäster,
ömsom främlingar som gått in igenom en välkomnande öppen dörr, visar de
på det sociala livet som en norm och inte en hetsjakt. I ett slag är vi alla
unga, ty vi har prövat in igenom den oslagbara förälskelsen i ett dagligt dop i
samkväm som utandas förintelsefasa.
Men den är inte kvar, teatern. Var det om Meyerhold, eller om Kafka som den
ryska damen föreläste. Eller var det om al Pacino. Det är så nuförtiden. Jag
dök ner i den ryska stumfilmens förtrollade värld och läste om den ryska
teaterns divor före revolutionen, en amerikansk kvinnlig gästprofessor, så
angenäm, hade skrivit boken. Vid Narva stod presidenten och delade ut
bucklor. Det var något skidlopp. Kaffet som de skulle koka stannade i
kasernen och Malinovski var Stanislavskij lik. Något spel hade de uppfunnit,
där man kunde dö utan att döda. Wennergrencentret har mycket tradigare
med sig själv idag för ingen behöver så mycket pengar för att göra en pjäs.
Jag hade gärna hört dig också ta hand om dig på din sida fast jag inte vet
vilken din sida är.
Att uppleva är också att lära, särskilt om man skall återge. Så kan jag ursäkta
min oproduktiva närvaro och mitt omotiverade välbefinnande på
musikinstitutionen vid Helsingfors universitet, tills jag fann min underbyggnad
bristfällig. Bussfärden var dag genom det septembergröna förortslandskapet
tycktes mig otvetydigt luxuös, jag var försörjd av regeringen (staten) och
hade råd med en berlinermunk till kaffet varje dag. Jag inhiberade alla ämnen
som jag inte tyckte om så mycket att jag ville dö för att få studera dem. Det
blev grahamskorpa och teater. Jag menar, vänstern var amputerad och
högern korrupt. Någonting måste övergå dem båda. En sketch där inte en
rad är olyst för.
De tre väsendena flåsade mig i örat. Sarkofagerna visade upp biskopar för
allmänheten som ingenting tjänat Gud igenom. Deras pantalonger höll inte
inne vad de ägde. Musik....hade inte kommit dem inpå kroppen. De rör inte
vid mig om jag rör vid dig. Se det är tequila som behövs i världen och
världens flottaste album aramenisk panegyrik.
Teaterbarnet och jag spelade schack i foajen. Redan det var praktik. Därute
fläktade havsvinden och stadens rustika varv syntes i fjärran.
Forskningsfartyget gav sig av och där var alla jag känner – hela klubben utan prut,
skulle forska i solnedgången omkring havets skatter. Eller heter det havets
frukter: koraller, kammaneter, alger, tangosjömän i läderbyxor med
sviskonfärgade hängslen. Källskriften de producerar heter årgång 1975,
Naturvetenskapliga Institutionen vid Helsingfors Universitet. När alla känner
alla är det lätt att gå vidare. Igår gjorde de teater, hela bunten. Bara jag var
försvuret emot ty jag trodde de tog emot fel vibrationer. Inte från sjön -
norden är ju sjöar och brus - men de kunde inte sammanhang som inte
låtsas. Att låtsas är för dem hedervärt. Ty skapelsekraften går i gengäld bort
till den som äger, och begär ledning. Man leds alltså fram. Förorättar inte det
mönster som lämnar en utan bevågenhet ifall man går själv. Nu går jag.
I heterosemiologi har man Kvarnberget först. Det tyder ni så, att jag inte står
för vad jag kan. Man kan mera än så hos sjöfolk. -”Varför berättar du inte att
du kan så mycket som du gör? Vi gör det. Och därför kommer de åt det och
vill ha oss med. Du tjurar och rynkar näsan för att vi kan ställa oss in!” Sa de i
vinden och tog sig till TV-huset för att prya.
Jag gick igenom mycket för att komma såhär från sidan och försiktigt.
Förtiger ingenting, men ni vet... ibland kan man inte vänta på att lära sig att
slå. Och då måste vreden till. Den får man upp genom att älta sitt
försummade geni. Jag är övertygad om att ingen gris ger mig tillbaka för
gammal ost nu mera. Operan tar inte mera fel. Där de dansar i
spetsnegligéer till tonerna av Stravinskij. De lär kursivera, konservera och
konfundera sina konkubiner. Föraningarna är goda: Jag behöver inte mera
gå dit in, för att strö salt i systers sår.
Det är så länge sedan vakten vid Ryska ambassaden under skuggorna
hjälpte mig in via balkongen när jag låst mig ute. Jag har sett syner i den
bostaden. Jag har burit ner mina saker på ett öppet flak och dragit vidare till
nästa kvarter. Minns du Britta det stora lastbilsflaket, som ett torg där våra
ting stod ställda, vackra förmodligen. Jag skulle ha hivat mig in i vilken
bostad som helst med en så vacker kropp hållande mig om hälarna.
Sagorna...slöt sig. Jag kommer inte bort. Är prins och prinsessa turvis var jag
bor. Nöden är inte här. Den var igår eller aldrig. (Aldrig mera sommar utan
dignande körsbärsträd och smala vita vindkvarnar...)
Vi har spelat piano sedan dess, och lärt att mörker inte har något återbud.
"L'aime n'a pas de sexe" läste Jean ur franska boken, men jag satt och
drömde om ynglingen under kaprifolen. Våra
lärare hade inte på länge lovat mig bra vitsord och jag höll sakta på att sällas
till skolans långa tradition av överåriga begåvade. Farbror Jean, brukade vi
skämta. Men det fanns ochså farbror Sture och tant Astrid och andra.
Sedan kom höstar och storm i huvudstaden. Och discoteken där pojkarna
från norr stövlade in i läderstövlar med snuggan i mungipan. Eller dansade
som gudar tills jag brast. Jag har inte sett dem sedermera. Årtiondena tog
avsked av andra årtionden, liksom om livet klöv sig ut. En sista sekund och
det sista bandet gick av i sin sista taktila punkt. Det är allt minnen. Som
Derrida säger: cendres - pelare av aska- cigarrettaska?
Nu vill jag inte mera bedövas av snön som kom ifjol. De fel som begicks
kommer inte att upprepas. Ingen skall hitta mig nekad till av någon som jag
älskar. Luta dig mot mig en stund, så skall jag förklara vad du trodde. Du
trodde att de alla var till salu. Men en och annan var verklig och jag saknar
dem ofta. Vi skulle inte ha orkat varandra till mötes utan tro. Det var jag som
var boven - inte de, svart och arg. Jag hade över mina tillgångar tro på det
eviga livets clarion tone. Visst. De fick ett bud. Men fick de också ett varsel,
sådant som Gud sänder där han säger: ”Detta är min lekamen - tag och ät?”
Eller låg vi ihop som sorkar för att undkomma vinterkylan i något rede utan
ljus, på något brädgolv med fördragna gardiner och flickoperakläder runt
spegelbordet?Kanhända åt de Hans kropp, kanhända var Hans händer mina.
Och såret i min sida, fast jag inte är en herrnhutare, honungsligt
överflödande.
Subba subbarum - när gossen gick tog tron slut. Och nästa. Ända tills Gud
inte orkade åse mitt elände utan utbrast från sin höjd, med sitt finger mot min
flytande kropp, ett foster likt i sitt rymdskepp av hinnor: ”Du är älskad.”
Återgår jag för ofta till detta myteri beror det på att jag slagits ut av samma
fruktansvärda tvivel på att jag någonsin blivit delaktig av någonting utom det
jag omedelbart upplevat. Denna misstanke har satt outplånliga spår i min
tillväxt. Som om vissa saker vore för skrymmande och ovedersägliga. Som
om de hörde ihop med hörn och kanter utan slut. Som om vi måste dö
ensamma utan förbrödring att lindra vår stank. Jag går inte längre bort från
mig själv. Jag tvättar mig i Oberons älv men blir inte spinkig av det kraftfoder
jag inmundigar.
Måste vi dit liksom nyfikna? Som om en känsla av det ohemula att låta allt
försvinna i glömska. Liksom om det vore nödvändigt att detta tillstånd skulle
korrekt fixeras till påseende för alla som aldrig kommit nära en upplevelse.
Möjligen behöver de, för några beslut och något uppvaknande , veta.
Tyngdpunkten är då i fara att förskjutas, fast den som uppkommit av lögn och
fabel har endast resulterat i lättviktigaste skleros och blackaste tunna luft.
Blod och märg skulle rinna till.
Därför är inte världen mera en – för de ohyggliga lögners skull som uppdelat
den i påstått oberoende zoner.
Man kan inte skicka in en spion. Det finns inte där. Det finns inte i
parapsyket och inte i teaterpjäsen. Ingen kan dock komma grov och utan
saknad till en brottning med det förflutna. Vi har vågat förgäta och håller på
att dö. Ty i detta tillstånd vann man när det gav sig, det yttersta av
accentuerad lag att belöna och en belöning som det här gällde förslog att
täcka in alla varsel på förhand, som om man inne i sin själ endast såg
fullkomning. Är fullkomning det rätta ordet? Som om denna ”fullkomning”
försetts med ett ickenaturligt mervärde, en ytterlig anledning till
oomkullrucklighet vad gäller den bärkraft man tillskrev sakernas tillstånd.
De ställde diagnosen på sig själva och ville inte ha någon läkare. Som om
världen där utanför förvreds i deras frånvaro, som en lever i cirros.
Alltså mattan. Alltså mattan, alltså mattan i dess eviga glädje utan ljusa
mönster. Har ni någonsin haft en harlekin som kommer och går, ur intet, som
en röst där var inga röster är. En bärare av sådor, och välling, och grus. En
man, en människa där var inga föregående tigrar blivit anfallna. Hans medel
för sin existens tycks ha inefattat allt som återstår.
Bättre papper kan de skriva men inte har de annars så roligt ihop med oss. Vi
krymper dem underom vår nivå och låter förkolna. Jag har alltså Aspergers
sa en och läste ut det bara för att få vara ifred för oss. Han var rädd att jag
skulle börja se ner på hans döva öra som fått en annan lärdomsbakgrund. Så
långt har det gått. Vi ställer oss inte in här. De får gå med döva öron genom
helig ande, de som vi känner utan att man handskas ovarsamt med dem. De
behöver inte veta vem som är mera värd i sång och sägen. Det är platt att ta
upp tid för varandra utan att få gå vägen ihop.
Ostrobottnia var nationen för norra Finland, Urho Kekkonens nation. Där njöt
han under 30-talets Valborgsfirande enligt utsago ”en ypperlig bål”. För mig
var stället bara ett studentdiscotek med trevliga trånga halvdunkla utrymmen
i övre våningen och en sällan besökt källare som hette Manala. Manala
visade sig erbjuda en hemlig passage från krogen via köksregionen till
övrevåningen om man ville slippa betala inträdesavgiften. Till Ostrobottnia
gick jag ännu 30 år senare. Det var som ett syskonskap som förenade alla
som sålunda präglats på andecoctailen av dunket, röken och expressionen
av fysisk rörelse. Man drogs till dem på staden. Se där går en rocky baby, sa
man igenkännande ännu i Lund när Beps Persson passerade. Ostrobottnia
var också kameleontlikt efter ens egna behov. Man såg och hörde vad man
behövde.
Jag trodde aldrig den dagen skulle komma när Ostrobottnia var en passerad
epok. En elak dörrvakt satte dock P. för min kärlek. ”Och dej släpper jag nu
inte in” sa karlen och fick min rosa muslinshängselklänning att kännas
genant i blåsten.
Alltså,
Ostrobottnia. Jag var där för ofta. Om universitetet varit en likadan oas av
dunkel, öl och vänlig trängsel, hade jag snabbt kommit på ”det”.
Sampo Lappelill behöver inte veta att jag har en kärleksfasa som går utöver
det trevliga och fördömliga. Ingen skall ge mig kärlek som jag inte orkar ta
hand om i huvudet. Mitt huvud är mitt växelmynt.
JAG HAR INTE VARIT HÄR FÖRRÄN IDAG
Jag står inte i kö för att få något gjort. De trenne väsendena blåser på lågan och jag tar sats. Skall du skada mig så skadar jag dig tillbaka. Jag sade ju att jag vill inte baka in mig som lik för att se dig må väl. Jag har lindat en ledning kring dig så att du kommer att sprängas! Skulderna till fredsarbetet har jag betalat. De ser nu att det inte går att dö utan att föda. Jag har dig kär, du ömsom lönlösa och prisvärda kombattant. Du får inte förlora.
Alltid, alltid har jag tyckt att du har en annan ande än hav. Det skorrar redan i gryningen när någon stiger uppåt mot sin mun. En felbedömd ande svarar inte sällan i falsett. Dunka inte mitt huvud mot ett gemyt som inte håller för dig själv. Jag är ju också av ande. Fjäsk är inte att rekomendera som inte huvudet också förlåter.
Jag fick en fruktansvärd u-landssjukdom som gjorde mig olämpad för politiken. Efter 15 år hade jag repat mig från besvikelsen och kände mig kallad att bli präst. Kyrkan ville inga. Det var vettigt att vilja. Also sprach Zarathustra är det som blir kvar, litteraturens väg till världsomvälvning och till Gud.
Jag är ett neanderthalhalvblod, liksom vi alla europeer.
Mina skolkamrater var en delvis färstark hop. A. hade en far som var apotekare och spritt spångande galen. Själv blev han drabbad av bipolär sjukdom. Han skrev världens första samlade grammatik i sanskrit. Med honom har jag tagit ut lysning. B. (Krakel Spektakel), vars far var församlingsekonom, påbörjade statsvetenskapliga studier i fel universitet, gav upp och försörjde sig med fabriksarbete i småstaden där vi föddes, bildade familj,och uppenbarligen lever han ett harmoniskt liv. C. var murbrukarsonen som lämnade Svenskfinlands bästa dikter outgivna annat än i diverse tidskrifter. Han gav ut en bok om de finländska krigsveteranernas posttraumatiska stressreaktioner och verkade tidvis som sexolog med egen mottagning. (Fiktion? - Nej sant.). D. gifte sig med grevens oäkta sonson (det fanns bara en Greve i Grevskapet), hennes fars företag gick skapligt. E. var blue baby och avled nyss. F. begåvad bonddotter och inbiten ungkarlsflicka som gifte sig vid pass 50 med en engelsman, trodde hon skulle få ett karlakarlsjobb efter att ha avlagt examen i nationalekonomi, men fick posera på foton i IBM:s reklambroschyrer bredvid datorerna.
Är det alla? Nej, en finns ännu. Jag har en impuls att spara honom till denna boks sista kapitel. Hans liv är inte tragiskt, men jag vet inte riktigt hur jag skall tolka honom. Det kan vara så att han inte får allt han begär om jag inte håller käften en stund och inväntar...Inväntar ord som visar att jag vet vem jag talar om.
Ifall jag inräknar gymnasietiden blir det 20 år av tid, år snabbt ilande men i sig meningslösa som de år Jakob väntade på Rakel. Diktsamlingen som jag skrev efter 12 år må gälla för Lea. Ja, jag skrev dikter när jag var 26. De tonades ner, för mitt kroppsliga läckages skull. Jag hade ingen aning om det. Ge mig en manlig penna, och jag skall rasa och provocera i piruetter kring det skedda som en annan Celine. Phyrrusseger vore detslags, er underhållande frispråkighet, om det inte vore så att läkekonsten hunnit ikapp. Jag ser en chans lik en hägring att ännu kunna konfrontera världen intakt, som en hos vilken allting fungerar väl, organen kablade till sina rätta funktioner, kroppen lydande hjärna och hjärta och inte självsvåldigt saboterande deras omsorgsfulla planläggning med sitt krokben. Läkekonsten, ni. Den lappar och lagar halva Afrika och de som levat undangömda får komma fram. På en avsats halvhögt på ett loft satt jag och kikade ut över huvudstaden, dit kilade jag tillbaka efter varje hit-and-run. Liksom tigern som storståtligt i halvsprång tar sitt kvällspass i den trånga buren, liksom det gamla paret sin aftonpromenad runt det stora salsbordet till väggurets dovt tickande ackompanjemang, gjorde jag utfall mot staden, samlade där snabbt med en rafsande rörelse ihop bilder som skulle räcka för livet inan jag återvände i skumpande galopp som en varulv till min vadderade kudde och livet i utanförvaro.
Ni var de som blev kvar i mig...
Stallar med hästar blev för mig ovärderliga. Travhästar, militära hästar, polishästar, småflickshästar. Hästar kom näst efter fladdermöss och gråvargar, med en sorts grynig slakthusanda. Allt kunde hända bara man gav sig tid att inmundiga deras särskilda atrofiska kick. Boken som jag skrev kom till mellan en häst och en tredje. Jag hängde där och tjöt när en liten pojke försökte föra in en hand i skrevet på en stark brun häst på en trampolin.
Att dö är ingenting jämfört med att ha gått rätt in i en annans liv och levat det. Att leva det är att betala för sig, med sina för- och efternamn. Som en sångkör som stöder sig på alten för att komma fram först. Jag har hört körer som aldrig lämnat mig, inte en dag.
Tidningen var smal idag, och lämnade inte ut en enda opera, vilket den brukade göra när jag var ung. Det var för att vi inte visste hur hårt det kan vara att dela med sig av sitt liv som vi aldrig lät bli. Det var gullstol, och det var teater och det var kamratkrets. Jag kan Aten. Jag vet att där finns något som man behöver för att vara vän med sig själv. En sula som är ganska snedgången kan vi själva. Men tala ur hjärtat så att alla hör...är inte allom förunnat. Det brukar förgrena sig: Två får höra på och två får gå undan. Slarvmaster överallt. Och kråkor som dör. TV vet det och gör sig ändå inte förminskad. Ovården känns så teatral. Pestisk.
Det är en oändlig lycka att inte behöva längta mer. Allt detta liv, som lovar så tomt och håller så lite. Jag har drömt om att få gå min väg. Inte in i Sacre Coeur's dunst, eller Sarajevo's populistiska tongångar, men genom en arkad som för snörrätt till tivolit i Babel, där man drar upp pojkar ur sängen med snören, och gisslar dem med tagel. Jag hade velat dö min prosa och bese endast änglarnas nakna skinn. Jag har betalat mycket för att få gå. Jag har bett och vakat, städat i armen, blygts för modet som är felfritt i Afrika, och tagit på mig höga stövlar och kort kolt. Jag har alltså inte mera att ha. Jag har nått askesens avlägsnaste gräns och passerat den. Sirenernas sång tycks mig som förbluffande oväsen. Dammet bakom scenen i bergsslottets lilla teater visar att ensemblen insjuknat och kassan tagit slut. Det bästa i Europa... Men ändå inte gott nog. Uppspjälkt, uppskuret, ensamt förbannat. De har sjuknat in och hör inte längre Gud. Han talade till mig nyss. Hans vänner i Egypten och Dubai talade till mig i vinden. Från Tripoli förebrår de mig för att jag försummade mitt uppdrag. Ja, vi talar ännu med varandra, men dessa har förskansat sig, och skjuter på oss med vattenpistol från sina kungliga stenkar..!
Men vid minnesaltaren har jag lagt ner min trötthet. Jag har fortsatt som om ingenting varit tidigare. Jag har inte uppfattat att jag är en hämnd i mig själv, till Tiden. Den styr oss med järntöm. Jag, bara jag, drar mig fri och förbi, och förintas inte av dess yxa!
Ofta har jag varit för nära min far för att hålla honom kär och vi hör alla ihop så att vi inte minns. Minnas är en lykta utan ljud, som när minnet smeker saffransfransen på en bordduk och de minnesgoda gästerna får en annan riktning, hem till sitt och inte alls i vår väg med sina mastodontiska krav på saltöknar och spioner..! Vi, vi! Är de hedrade av vinden i öknen och sammetsmegabränder utanför alla läger!
Vi tog tulipanerna också bort och deras löklukt dör. Stäng av! Järnhjärtat och dess slag!
Således.
Jag har varit sysselsatt med filosofi, studier och teologi hela mitt vuxna liv med början från puberteten. Jag har lyckats formulera en bärande tes. Jag har löst den gordiska knut som bundit den europeiska maktförvissningen hop med felslagen skattning. Jag har stupat över Gåvan, beviset för att vi är för kraftlösa för att rädda oss själva och för förgiftade för att ta en annans arbete för att rädda oss seriöst. Tesen om de teologopolitiska förskjutningarna, som via fenomenen förkunnar oss en ny tidsålder, ger mig glansen av en som förmått en syntes av politologiskt, filosofiskt, teologiskt och andligt tänkande. Jag har skrivit detta på poesi och på prosa, som vetenskap och som profetia. Jag har givit allt ett vackert språk och jag mäter prestationen genom dess spännvidd, i dess relation till nedlagd möda och fruktlös väntan. Alla dessa morgnar ohörda och deras fruktlösa bön. Alla dessa ensamma dagar som om jag varit värre än en pestsmittad som dock har andra pestsmittade att tillgå, värre än en vansinnig, som dock har vårdare och anghöriga i ringen omkring. Denna förkastelse av mig här, där allt är trivialt och föga utvecklat! Jag förtjänar lön.
Den privaticistiska staten alltfrån Aristoteles, via Kant och till dagens västerland har varit instrument för världsherravälde och getts formligen gudomliga övertoner. Bittert konstaterar kapitalistiska men judiska farbröder filosofer, att våldet på ett metafysiskt sätt sedan II världskriget (före det märktes det inte (!), och Franska Revolutionen var ju en sådan väldig hoppets stjärna..!), vrängt till det. Själva kapitalet och staten hade nog varit bra, men våldet och Auswhitchz…! Och när judarna får en egen stat är den kapitalistisk i samma utsträckning som varje annan västerländsk statsbildning. Även våldet hänger med, och ganska likt.
Vi förstår att det är en existentiell kamp för dem – att bestå på något vis, men finner dem otillräckligt radikala och oandliga. Deras erfarenheter gör dem dock större än övriga etablerade västerländska filosofgubbar. Hur mycket skulle inte vi kunna tillföra av sanning och sönderbrytande, vi som representerar allting som väst stänger ute ur sin ledningsgrupp?
Det är inte alls säkert att judarna kommer att få utgöra kilen som spränger Berget. Därför har de fri lejd. De judiska filosofsnillena ”som har lidit” utgör hybridmänniskor, som liksom borgerliga kommunister alltid måste förråda proletärens sak. De är revisionister i allt vad de gör. Ingen skall frånkänna dem excellenta insatser. Men till förmån för vad, för vilken agenda, vad slags process?
Vid Hillside. Alltså Brad Joes' Cigarr Bar. I ett gemytligt hörn mellan Tom Sawyer-staket,
brödträd med stora gula frukter, svarta gamlingar på verandor och
bortom, ett par blanka tysta skenor på snedden att orientera sig efter i det
likformiga rutmönstret av numrerade Streets. Hitburna idyller, utbredda över
någon indiankyrkogård av ekskogar, bävrar och ekorrar. Ett hem där
solnedgången alltid var avlägsen, glödande och milt svirrande av avtagande
eld. Solens gyllene äpplen efter Bradburys mått. De tidlösa vemodiga frodiga
trädtopparna som inte avslöjade något.
Och i hörnet TV:n. Med sina isande berättelser.
Kanske hade Tom Sawyer aldrig blivit vuxen och kanske tvingade hans
vålnad senare generationers barn att hålla sig undangömda för att det inte
skulle framgå, att det fanns sprickor i idyllen som kunde vidgas i ett nu och
blotta avstånd av oigenkännande. Genom sprickorna trängde det upp, inte
utvidgade barndomsland, men tomrum, som gjorde det glada barnropet över
klyftan obesvarat och förgäves - till en gest av utblottande. Alltså ropade här
inga barn. Gatan var tyst. En modig dam joggade i kvällningen i ett mörkt
kvarter, en smått berusad svart gamling småpratade barnsligt med sig själv
där han vacklade, obekymrad, i sin egen verklighet. Och alla hade
trädgårdar. Fanns det där ”peanuts” som satte ljus i urgröpta pumpor och
besöktes av varandra genom hålet i staketet? - Såg dem aldrig.
På universitetsområdet spanade jag efter avant garde. Flickan med den höga
kullriga pannan, hästsvansen och de tunna blommiga sommarkjolarna
liknade min barndoms lekkamrat. Hon såg aktningsfull och artig ut, skulle
aldrig ha vänt någon mot sig. En annan gång en blink av någon som flyttade
in, försvann genom dörren, en mager flicka, annorlunda Såg henne aldrig
sedan.
Latinamerikaner, asiater, några afrikaner, sauder, syrier
försvinner (uppslukas, anas) en och en som mjuka skuggor mellan
institutionernas öppna dörrhål. Ibland känner jag igen ett skratt ur mörkret:
Syriern skrattar.
Aftonen ser ut som en sticktidning med rofyllda mönster. Jag ropar utåt
TV:n att lämna Lewinsky ifred nu redan. Jag har hämtat öl i literflaska från
närbutiken. Doftar på den gula frukten som fallit från Tom Sawyerträdet.
Lägger den tillsammans med de stora ollonen på skänken i ekträ.
Sedan kvistar jag till biblioteket där jag hittar jag Heilbronners bok där man
får veta allt om Thorstein Weeblen. Klockan är strax tio på kvällen men
biblioteket i fyra våningar med tidningsläsesal i källaren är ännu öppet.
Heilbronner skriver älskvärt. Korsar i mörkret tillbaka över Mothers of
Invention (Duane, Duana, Dwain), (det påminner mig om Frank Zappa).
Är vi alltså allesammans strandsatta i paradiset och allena? Är allena ett ord
som vi behöver? Samlas inte muslimstudenterna i en tät grupp och spelar de inte
biljard tillsammans? Länge vet jag inte om den unge emable heter Abdullah
eller Muhammed. Jag kallar honom ömsom. Och säg inte att sauder inte är
artiga. Kör mig upp för 17:th Street till ett nattcafe och hem igen såfort jag
visar tecken på att bli uttråkad. Vem behöver körkort med en sådan bror?
Vem behöver vara allena med en sådan granne?
Och jag utbrister:-” Jag can see that God loves You wery much!”
Den unge låder ner sin blick och yttrar ödmjukt: ”I hope so.”
Sedan föll skyskraporna. Och jag visste att de hade läst allt för att stava fel.
Även jag är en som lär. För kommande bruk. Allt om TV, om vagnar som
bryter hästspann sönder. Om tömmar som inte tidens tand gjort murkna. I
Amerika skär man gräs med händerna. Det händer när jag är där och jag
ropar: Har ni ingen som vet?! De lovar mig bättring men tar alltfort i med
vetekärven som vore den ett lik.
Jag ser ingenting hända i vetenskapen som kunde förbättra vår position. Den
kan inte tvinga oss till den erforderliga mjukheten. Då upplöses den och
förtunnas till en sång, en besvärjelse eller ett kornbröd som är evigt.
Vi skall alltså inte kela med Den Evige. Som om vi kunde upplysa Honom
och inte tvärtom. Om vi så evigt tiger, om Han så aldrig mera frågar oss, ser
vi till att med blicken följa den kurs han utstakar, vi kan ge den dess rätta liv
genom att ingenting annat vilja.
------
Oj, korgossarna har inte varit försiktiga! De spiller tände på sin sattrapp.