Nirvana, nirvana, nirvana...

07.02.2016 21:43

  

Celebration och utvidgad perichoresis

Vad är således människorna lika när det onda (= tvånget av andlig död och social domptering, tvånget av att lyssna till en annan auktoritet än Gud ) faller bort? De är då alla änglalikt vackra, fria, och förenade.

En ny renad bild av människan kan uppstå när det inte mer är möjligt att falla tillbaka till den imperiala rovdriften. De förändrade materiella förutsättningarna åstadkommer en ny syntes där de förra villkoren av utsugare och utsugna inte mera har materiella möjligheter. De ideologier som dominerade underställs. Det tänkande som hållits tyst träder fram. Är inte detta som en bild av det kristna inkommande Gudsriket? Och Människosonen? Framträdde Han inte redan i gestalten av offervilliga muselmaner som fällde kommerse-tornen i det stora Babel, ”som ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster” (Matt 24:27, Bibeln 1917¹). Och den stora slutstriden, där Isa-Jesus skall nedstiga i närheten av Damaskus och tillsammans med det rättrogna islam besegra Antikrist - äger den inte rum idag, just nu?

 

Även den västerländska kristna traditionens signum kan för sin förlossning behöva ett dekonstruktivt inpass, där ”the other”/”den andre” smyginfogar en egen regel för salighet. I detta kapitel vill jag ge min egen tolkning av afrikanskt livsethos och framhålla hur det fogar sig i kristen dogmatik gällande teologin om det eskatologiska förloppet.

I den västerländska kulturen har man för det mesta menat, att den som kan hela, förutsäga, profetera etcetera, är en helig person. Hos oss har de heligförklarade mestadels förekommit så som framlyfta av vissa kyrkor, främst den historiska katolska kyrkan, för deras agenda. Mörkertalet av ”heliga” bland de ”stilla i landet” i väst kan vi knappast uppskatta. Vårt samhällssystem bygger inte på deras abiliteter , på obegränsad tillgång till kraften från den andliga världen. Det afrikanska samhället verkar att kollektivt och utbrett besitta och utilisera dessa abiliteter. Kyrkans signum, denna yttre markering av ett nedslag av helighet är bara ett kulturfabricerat tecken, en box vars innehåll inte under vilka som helst omständigheter är självförnyande, vilket vi ser i dagens nordeuropeiska sekularisering. Skatten i den afrikanska holismen förbigicks av missionärsteologin till förmån för puritansk omstöpning av seder, och förmynderi. Ända tills idag har olika former av kristendom detroniserat den heliga (sakrala), organiska processuella holism i vilken andlig holistisk kunskap om skapelseordningen² ingick som en naturlig komponent, i vilken ”solidariteten och det sociokosmiska universets totalitet bestämmer alla privata initiativ”(Charles Nyamiti).³Alla antaganden om att afrikanen redan är ”hemma”, i ett sammanhang som inte är socialt despiritualiserat (även afroamerikanen!⁴), och att de övriga kristna eventuellt istället behöver dö, för att födas pånytt som afrikaner, har avvisats (Paulus IV ogillade denna den så kallade ”inkarnationsmetoden”⁵).

I artikeln ”A critical analyse on African traditional Religion and the Trinity, tar Manganyi & Buitendag upp behövliga nya perspektiv. Kristendomens kritiska fas hänger samman med dess fasthängande vid gamla begrepp, som apostaseras även då dessa utgör bromsklossar, och oviljan eller rädslan för att formulera sig pånytt efter fräsch aktuell upplevelse leder till att förkalkade attityder förhindrar levande, användbar tro.

Ogbonnaya kringgår styva kategorier som monoteism eller polyteism och talar om ”communitarian divinity”, ett mycket fruktbart begrepp som innefattar ”community, relationality and fundamental interconnection”. Hos honom ersätter alltså ”divine as community” den personifierade överguden, Gud Fader Allsmäktig.⁶

 

Även den katolske teologen Charles Nyamiti hanterar treenighetsbegreppet på ett från västerländskt tänkande avvikande sätt. Manganyi & Buitendag behandlar Nyamiti närmast som teologen som försöker tillpassa anfäderskonceptet till den kristna läran. Men även frånsett denna ”käpphäst” om vilken det debatterats en del (för huruvida anfäderskonceptet på detta sätt kan eller måste vävas ihop med de tre personerna i den katolska treenighetsuppfattningen), är treenigheten hos honom behandlad på ett vis som ändå stärker afrikanska konnotationer.⁷Hos Nyamiti framträder ett begrepp ”utvidgad perichoresis”, som kan ses som en lämplig teologisering av den allestädes förekommande afrikanska organiska prosessuella holism som vitaliserar allt afrikanskt liv. Denna organiska processualitet fungerar inom ramen för en sakral holism vilket går att härleda till den ursprungliga naturliga organiska holismen och, som jag ser det, till dess funktion i en skapelseordningskontext sedd som sakral och spirituell! Vad som är övertygande i detta perichoresis-begrepp är dess verksamma transcendens-immanens till något av det Ogbonnaya kalar ”Communitarian divinity” samtidigt givande dess verkningsfält en dynamisk och progressiv anstrykning. Vi återbördas till det traditionella afrikanska samhället och dess holism men det är nu försett med en ”frälsningspolitisk” drivkraft.⁸

Den som slår upp ordet perichoresis på nätet märker att diskussionen kring begreppet idag är intressant. Det förekommer i samtalet i alla trossamfund. En fördjupning i detta samtal måste här anstå. Dictionary-Catholic Cultures tolkning:

The penetration and indwelling of the three divine persons reciprocally in one another. In the Greek conception of the Trinity there is an emphasis on the mutual penetration of the three persons, thus bringing out the unity of the divine essence. In the Latin idea called circumincession the stress is more on the internal processions of the three divine persons. In both traditions, however, the fundamental basis of the Trinitarian perichoresis is the one essence of the three persons in God. The term is also applied to the close union of the two natures in Christ.  ⁹

 

Theopedia beskriver perichoresis: ”An image often used to express this idea is that of a community of being, in which each person, while maintaining its distinctive identity, penetrates the others and is penetrated by them." ¹⁰

Den klassiska dogmatikens perichoresis, där Faderns, Sonens och andens enhet och olika funktion på olika vis definieras restriktivt, kommer i Afrika till uttryck i utvidgad perichoresis som istället omfattar en under expansion varande enhet innefattande Gud, skapelsen, människan, samfundet och anden. Människa får här stå för Människosonen och Han är vi alla som är insatta i den frälsande gudsgemenskapen. Egentligen är Han alla i det afrikanska sakrala gemenskapssamhället där ”idén om det sekulära förkastas, och allt liv, det fysiska inkluderat, uppfattas som heligt.”¹¹Naturen och skapelsen integreras. I den processuella samverkan av dessa element uppstår kulturen (som å andra sidan blir skev eller ”korrumperad”, (corruption) när något element undanträngs!).

Manganyi & Buitendag redogör även för frälsninstankens roll i den afrikanska kristendomen. Är den , trots kolonialism och apartheid, som utgör sådana fenomen från vilket människor behöver upprättas, för mycket bunden vid den västerländska (uppbundna, artificiella, styckade och fördröjda) tidsuppfattningen för att gå hem?Här och nu-aspekten skjuter inte på framtiden vad som redan är här ( - himmelriket och pånyttfödelsen, celebration). Individens och mänskligheten öde går isär, accelererar i olika fart. I relation till begreppet ”det kommande” Gudsriket, återfinns ATR och afrikanska pånyttfödda kristna fenomenologiskt vid en alldeles annan horisont. ”Det kommande” Gudsriket är avhängigt historicismen och definierar klyftan mellan ”räddade” och förkomna.

Teologer från Asien, så som Raimundo Panikkar and Jung Young Lee har argumenterat att treenigheten inte endast är en strukturerande princip för den kristna tron och teologin, utan även av verkligheten själv.¹²

 

Gifford noterar hur lite millienialism det finns i samtidens afrikanska kristendom.

 

Millienialism covers the idea of (…) dualism, corruption of the present order, the inevitable destruction, suffering of the elect in this order, imminent divine intervention to establish a totally new dispension. ¹³

 

I det proleptiskt förebådade immanenta och även det trancendenta bortomvärldsligt fattade parousikonceptets ställe fungerar i afrikanska koncept en ”pre-lapsarisk” holism som opererar så nära Gud att den kan komma ifråga för en kollektiv ”förskottsutbetalning”, som uttrycks i ett trancendent-immanent nirvanakoncept, - ett jordiskt-himmelskt konstant tillstånd av salighet.

Enligt Pöntinens forskning saknas eskatologi från tidigare i Afrika. Hon redovisar olika betoningar. I den afrikanska teologin är himmelriket här och nu. ”Furthermore, spiritual monism does not separate this [spiritual] life from the physical, thus from the person's concrete reality”(Thaselo).¹⁴Vi finner här en kontrast till västkyrkans nominella proklamation som är utan holistisk närvaro. Nyamitis koncept skiljer sig från västkyrkans ontologiska perichoresis och ortodoxa kyrkan moraliska perichoresis till förmån för en afrikansk holistisk, rituell och ceremoniell modell.¹⁵"the beatific vision in which God opens himself in an inexhaustible way to the elect will be the ever-flowing well-spring of happiness, peace, and mutual communion.” ¹⁶

I Afrika är inte fadern avskild från sin familj för att bli hejduk till en imperial härskarstruktur. Män tävlar inte heller sinsemellan och tvingas inte i harnesk med varandra i klasser som saknar daglig öga mot öga-kontakt sinsemellan och som är försedda med ytterst olika privilegier. Det matrilineära systemet i Afrika sprider egendomsmakten. Ett tvåkönsstyre ersätter patriarkatet i väst och inom islam. Fadern har patrimoniala och sakrala funktioner. Han medlar och fördelar. Ett av de största hindren för att resakralisera den västerländska kommunaliteten är mannens strukturellt befordrade desakraliserade roll.

Konceptet, som gäller en organisk intim enhet människor emellan i linje med den afrikanska patrimonialismen, och mellan människa och natur (något som även låg i Marx och kommunismens målsättning, om än utan det sakrala element som enkom säkrar en ofelbar process, och som i väst måste återställas eftersom den gått förlorad¹⁷), har saknats inom västerländsk kristendom. Det afrikanska perspektivet kan definieras som ”the unsurpassable and irrevocable prolongation of the trinitarian pneumatic ceremony into human and angelic communities and – ultimately – into the world of nature.¹⁸ I fenomenet celebration är det frågan om en ohämmad cirkulation av kärlek i den sig utvidgande perichoresis' kretslopp. En organiska expansiva treenighets-processuella perichoresis kontrasterar genom sin fullhet mot den strukturgivna bristen på holistisk kontakt med ursprunget, samfundet och skapelsen i västerländskt liv, varför perichoresis i väst förblir ett signum avskilt från praxis. Där det fattas kännedom kan inte heller kärlek finnas annat än i teorin. Vi är skapta vetande. Som i Stanley Kubricks film A Space Odyssée är vi foster som vilar med öppna ögon i altets livmoder. Jag har inte hört det sägas, men kanske det är en helt vedertagen åsikt i vissa kretsar, att det endast är en sådan konkret organisk, holistisk kraft som har möjlighet att rycka den västerländska kristna människan med från hennes allsidiga tillägnade skumögdhet på ett sätt som de i de västerländska gamla kyrkorna och karismatiska rörelserna inte förmått. (Västerländsk pneuma har, som en historisk exposition visar, på grund av motståndet av övermäktiga maktkoncentrationer, stundom gått vilse i landet Ingenstans).¹⁹Människorna liksom gudarna är i det afrikanska sammanhanget som Ogbonnaya ser det jämlika igenom att de är av samma substans, men de är begåvade med olika uppdrag och personlighet. Denna substans är erkannerligen sakral, ett påstående som lyfter fram och definierar synden som den ges ut i väst som sönderbrytande i kraft av desakralisering (förnekelse av sakralitet). Öppenheten som gemenskapen behöver för att fungera går förlorad när individerna i skam måste dölja sina desakraliserande dåd mot nästorna. I väst är alla häxor.

 

Nyamitis parallellism till den katolska kyrkans uttryck hamnar i lätt spänningsförhållande med det katolska traditionella uttryckssättet i det att hans afrikanska integrerade pneumatiska approach förenas med den katolska institutionellt ceremoniella utan fullständig logisk (eller ens emotionell) förmedling.”²⁰ Är det ändå meningsfullt att transportera denna afrikanska livskänsla i termer av organisk-andlig, fortskridande processuell holism utöver den afrikanska kulturen? Skall en utjämning eller syntes ske där den västerländska kulturen töms på negativ kraft och afrikansk livskänsla i motsvarande grad tar över? Kan väst anamma en transcendent-immanent holistisk gemenskap där det andliga och spiritualistiska kraftfältet inte är stumt i förhållande till (det levda livet )utan har det under perfekt kontroll? Och kan katolsk teologi och rit garantera denna organisk-strukturerade livskänslas frihet att verka, erkänna dess styrka och helhet? Behöver Afrika kristendomen eller finns allt viktigt i ATR?

En styvhet, en viss känsla av yttre motstånd, kanske depression, tycker jag mig ibland förnimma hos Nyamiti. Tvångssocialism, tvångsliberalism och tvångskristendom innebär ett förräderi av det afrikanska. Bland flera alternativ ‒ inkulturerade gamla kyrkor, kämpande kyrkor som Black Theology i Sydafrika, och ATR, tycks både pneuma och genuin stridbarhet(lyhördhe) (beaktande av andens uppdrag) förenas bäst i synkretistiska rörelser som "Holy Spirit Mobile Forces"(Uganda).²¹Här uttrycks oavvisligt helighet i aktion. Att tydligare dra gränsen mellan de till imperiet bundna teologierna och de vars mål är att friställa från imperiets mål vore en angelägen uppgift för de av de pneumatiska kyrkorna som inte bundit upp sig vid västerländska mål. Här kommer vi åter till uppsatsens huvudfåra, den nya impertinenta, andligt militanta pentekostalismen som pretenderar på att ersätta alla tidigare ideologier som slängt afrikanerna hit och dit i världsekonomins skamgrepp, med en fullfjädrad vuxen afrikansk moral och livskänsla, utgående ur den traditionella spiritualism och kommunala helighet Afrika tilltros sömngångaraktigt hålla oss borta igenom (ifrån) och utan vilken de kunde ha löpt större förluster. Vad är den västerländska motviljan mot ”andarna” annat än en odeklarerad avoghet mot alltför stor närhet till Gud, en besvärande störningsfaktor som kolliderar med den universellt koordinerade imperiala styresformens mer eller mindre maktfullkomliga och absolutistiska regelverk?

Frågan jag ställer är: Kan den celebration jag sett tyst dansa fram i Accra vara slutgiltig, segrande och smittsam? Ingår detta i det postmoderna mönster som Raschke uttrycker som följer:

The “postmodern condition” is not really a form of historicity; it is but a colorful carnival of multi-cultural and polymodal ways of rhetorically scoping and visualizing the virtual interplay of transient, global artifactualities and viralities, of media and communications, and of their distinctive signifying processes and intensities with accelerating events around the planet.²²

 

 

Organisk processuell holism, ”Himmelriket är här och nu”, och celebration, kan förenklat sägas utgöra det afrikanska pneumatiska grunden. Ogbonnaya talar om ”communitarian divinity” istället för mer personifierade gudsbegrepp. Nyamitis teologi bygger på en delad ontologisk grund med ATR och AIC. Även eskatologiska slutsatser kan dras av denna teologi, vilka känns mera förklarande än västerländsk teologi. Det finns helighet och glans som komponenter i den celebrationala, innerst spiritualistiskt färgade attityd afrikanen har till realiteterna. Kan det postmoderna (globalt genomflöde, fritt spel) som paradoxal följd ge oss alla en global hemkomst i ”härvarons fullhet”?

Nirvana, nirvana, nirvana...

”Den missade dimmensionen”.Man tonar ner den grundläggande existentiella afrikanska approachen och översätter till västerländskt förstånd och västerländska mål. Isbergets omfång under vattenytan ignoreras. Man tror ett berg är ett flak som kan dirigeras med strömmarna. I den afrikanska spiritualistisk-religiösa livsåskådningen ingår verklighetskontroll, ubikvitet av många slag som gör det sociala livet och det praktiska livet kontrollerbart. Det vulgära västerländska ideologiska försvaret är att förvisa allt detta till vanföreställningar. Detta måste kännas mycket näsvist och påfluget, både när det förekommer i akademisk forskning och när det ses som en självklarattityd i bilateralt samarbete. Vilken världsbild kunde alltså ge frihet åt parallella världsåskådningar utan att tränga dem? Bör kanske afrikansk syn på kosmos klarläggas så att det inte går att vädersäga – till att börja med av teologin som har vissa verktyg härför? Filosofin kunde komma efter. Detta inebär dekonstruktion av västerländska vetenskapliga paradigm. Detta bör inte vara förenat med oöverstigliga svårigheter eftersom detta tänkande redan i initieringsfasen blottat sin naivitet.(Descartes hund. Reduktionismen i mixet av mytens språk med evolutionsbiologins när det gäller oviljan att förena religion med naturvetenskap. Mm.)

 

 

Religionsfilosofin och metafilosofin försöker på krångligast möjliga vis ställa världsåskådningar mot varandra, dock genom att därigenom bevara ”limited access” till det eventuellt vettiga samtalet dvs med bibehållande av ett sammanhang av klasser utförsäkrade från annan än instrumentell gemenskap. Det skulle gälla att inte alltid kanalisera resultaten genom den västerländska, rationellt verbala (Derridas closure), utan genom att lyckas ställa fram det afrikanska som ett eget holistiskt system som verkar i kraft av autonom holism, traditionellt formgiven. (Egalitaritet och respekt i ”unlimited access” till kosmiska krafter står här i motsats till en styckad verklighet med förstörd autonomi.). Demokratiseringen, då bruket av (artificiella och skruvade) vetenskapliga begrepp omfattas av allt större skaror ”yrkesmässigt” eller som basutgångspunkt för samhälleliga och andra resonemang har ökat vetenskapliga begrepps slentrianmässiga misstolkning, styvhet, autoritarism och schablonmässiga bruk. En sålunda åvägabringad tvångskorsett på uttrycket kan inte användas för att kritisera eller motivera livsåskådningar. En sensibel verklighetsiakttagelse, som dock förblir lösryckt och ”extra”, har retirerat till det privata veranda-skådandet. Att bin kan särskilja människors ansikten kan komma som en överraskning för dem som (olikt vissa fågelälskare) inte skiljer kråkan A från kråkan B i parken där de bott i flera år. Descartes mekaniska hund kastar en lång skugga.

För att reda ut hur den afrikanska kosmologin på ett realistiskare sätt beaktar våra naturagivna förutsättningar (och möjligheter att realistiskt reda oss i verkligheten) behöver vi även ge våra samhällsmål i vidaste mening en översyn. Rår vi själva över vår conduct, eller är vi fjärran distans-administrerade mål för belägring och utvinning?

Mystikern i väst kan nå nirvanalika tillstånd på egen hand. Varje kommunitet som skulle permanenta pentecostal celebration är dock dömd till labilitet och saknar både rot i ett förflutet och rimlig expansionsmöjlighet. Så beskriver kristendomen sitt gudsfolk på vandring. Detta är en kulturspecifik belägenhet. Vår kultur är det metafysiska problemet som världen brottats med. Och hela problemet med fallet, synden, arvssynden, förlossningen, frälsningen och det kommande Gudsriket kan skrivas på detta bygge av ensidig världslig makt.

Uppgiften för de kontemplativa, kan vara att utröna och ge ord för den gemenskap och den andligt ombesörjda belägenhet hos själen i centrum av alltet som frisläpper celebration. Vi bör inte stanna utanför (på utsidan av) det afrikanska utan ta det på allvar som en vägvisare till personlig och kollektiv salighet. Vi kan bli andligt ombesörjda, vi kan få släppa greppet om materialistisk villfarelse för sann andlig ledning.

 

Utrymmet och dimmensionerna i den afrikanska kulturen måste besinnas. Den rymmer nänsklighetens all värdighet, konstskicklighet, pietet, storhet och tacksamhet – den är vördnadsbjudande, hänförande, vacker och komplex. Afrikanerna har kanske inte alltid besinnat att vi, västerlänningarna, faktiskt saknar den värdighet och den förmåga att känna respekt för någonting över huvud taget som krävs att gå dit in. Vi är desakraliserare. Vi möter en aristokratisk (om än skiktad i funktionellt bestämda nivåer) egalitetskultur med vår egen befullmäktigade och i beräknande aktion satta plebejiska massvetenskap och hafsiga ojämlika ur hand-i-munkultur, vi brukar ett språk som lämnat varje passform för sakralt bruk, som är närgånget, billigt och arrogant. Det finns ingen där som kan översätta Afrika till väst. På någon nivå behöver det göras. Låt vara på en esoterisk, kulturvetenskaplig, religionsfilosofiskt vaksam nivå. En korrekt beskrivning beledsagade med en respektfull verklig förståelse är det minsta vi bör begära. Ett sådant ethos av vördnad och respekt behöver läras in, dess dimmensioner ger sig inte självklart. Respekt utan världslig maktutövning hör till religionens sfär.

Man har tolkat Afrika med skriftkulturens normer. Vördnadsbjudande tankestrukturer och komplex har uttolkats över outredd allsidig distans med närmast naivt språk som tagit fasta på att referera yttre fenomen på ett mer eller mindre ointegrerat sätt. Att under längre tid sätta sig in i väven av normer, praxis, värderingar, hierarkier och konstuttryck har mestadeles varit ogörligt. Det har därför inte heller blivit möjligt för uttolkare att förmedla en holistisk bild av det afrikanska på rätt nivå och med rätt temperatur till rätt audiens. Man har plottrat bort det.

Att med iaktagande av rätt vördnad få sänka sig ner i denna dopbassäng och förvandlas till proselyt har varit få förkunnat. Afrika är ännu oavtäckt.

 

”The real thing” går före uttolkningen. Afrikansk celebration är något mer än islam, kristedom: katolicism, pentekostalism. Skriftreligioner har utvecklat ett signum, heliga böcker, fristående från den autonoma andliga funktionskapaciteten och tänkta som dess krycka i civilisationen.

De ofärdigblivna behöver sina böcker!

 

Här i det skriftlösa ser vi en relation som lösgjorts från relativiteten ty helheten fungerar samtidigt och osplittrat efter samma ingivelser. Det finns bara en helhet. Den har bara en gestalt och lag men många uppdrag, en del växlande,andra permanenta. Holismens förnuft bär och ger kraft. Den har sin egen vishet. Den vördas rättmätigt för detta i sina kraftkällor. Att lyssna är viktigt. Direktiven, som vilar i den holistiska ubikviteten, och som vi har gränslös tillgång till bara vi frågar efter dem, vårdar, när och räddar.

Kanske har Derrida rätt i sin syn på skriftens destruktiva roll i splittrande av helhet och sammanhang.

Den skriftlösa världen är såviså mättad med innehåll som måste upplevas här och nu vilket gör verbal kommunikation så mycket mera betydelsefull. Kommunikationernas närhet blir villkoren för kosmos upprätthållande. Samtidighet utgör det sociala livets hörnsten. Samtidighet inebär inte konformitet, tvärtom differentieras det sociala fältet maximalt efter de krav behovstillfredsställelse och kultur ålägger. Sammanhängande multirytmisk harmonisk rikedom blir resultatet. En levande väv av oupphörligt cirkulärt berättande och skapande, dyrkan, kompletterande samverkan och vital delaktighet.

 

 

Även om kosmos och dess krav kvarstår oingraverade även för oss, kan vi inte gå samman för att åter följa dess lag. Riter baserade på gemenskap och holism har avlägsnats eller administreras i någon mån mekaniskt och auktoriativt i våra kyrkor. Daglig personlig kontakt krävs inte mellan oss ens med våra ”nära”. Bristen på levande differentiering gör oss, vad propagandan om den västerländska kulturliberalismens gåva till individen än säger, personlighetslösa. Vi befinner oss förutom i ett tillstånd av allsidig andlig utsvultenhet i en situation där andliga råd tycks meningslösa på grund av saknat socialt sammanhang.

För oss är Gudsriket i fjärran. Kräver stora omställningar och denna världens bankrutt.

 

Det sakrala afrikanska nuet vet inte mycket om Världen som absolut herre. Här upplevs nirvanas sötma här och nu, det kristna himmelriket är där var Kristus sade att det skulle finnas: Nära, invärtes i oss.

Viktigare än att vi försöker förklara varför (vilket vi kanske går bet på), är att vi understryker det faktum att så är. Att leva i en kultur där man accepterar hela verkligheten och inte, som i civilisationen pga yttre godtyckligt tvång måsta vara sin egen moraliska censor, portvakt eller amputerare kan vara nog för att släppa livsglädjen fri. En sådan kultur måste vara mera mogen och livsduglig än en artificiellt tillstukad. Den beroende organiska samverkan ger god anpassning. Den bestämmer gränserna, optimerar strävandena, balanserar. Det helas väl är enda gränsen, för övrigt är individen fri att i glädje maximera sin vitalitets output. Ordet (psykisk) välmåga kommer för mig. Det är redan en sorts myndighet. Individen kan s.a.s. inte bli bättre! Han är kosmiskt älskad. Och vad är nu detta? Vem, vad älskar honom? Här ställs både religiösa och ateister inför pedantens dilemma. De tvingas definiera vad i skapelsen som bär, håller samman och för vidare! De tvingas ge den kraft som åstadkommer celebration ett namn! De tvingas tänka över vad saligheten i nirvana

menar med oss!